Det är verkligen en Lisa för själen att se livskraften, för att vara lite buskis. Det är skönt att se hur växterna är hungriga på att växa igen och att de liksom verkar vara oövervinneliga. Något som alla med semigröna fingrar som jag ,vet inte är fallet.
När jag var liten hade vi en granne som hade förmågan att få "allt" att växa i odlingszon 7. Tant Mimmi månade om allt som levde och hennes växter var alltid friska och prunkande. Utomhus var jordmånen mager och stenig och inomhus pendlade temperaturen av vedeldningen. Det spelade ingen roll, allt ville leva. Jag brukade sitta på hennes soffa nere i det gamla köket där hennes gigantiska pelargoner blommade året om i norrfönster. Trots att rummet användes som pannrum och uppvärmning av resten av huset. Jag minns att de doftade så starkt av pelargon och jord och hade enorma röda blommor. Dagens pelargoner doftar inte så och jag har ännu inte hittat någon med liknande växtsätt.
Tänk om hennes pelargoner ändå fanns kvar. Det hade varit något det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar